1 maj!

Idag är de 1 år sedan vi fick ett plus på graviditetstestet, inte visste vi att samma år skulle en liten (fast stor) pojke komma till oss samma år. Men 7 månader och 22 dagar senare fanns han i våra händer 💙 


När vi fick ett plus så gick många tankar i huvudet, detta var ju inte planerat och hur kunde detta hända var också våran tanke. (Med andra ord vi hade väldigt lätt att bli gravida). Jag fick lite ont i magen för jag var inte redo att få ett barn till så snabbt. Vi ville ha ett i maj i år egentligen så de skulle skilja 2 år och absolut inte ha ett december barn. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha ett december barn för jag själv är ett och ibland när jag tänker så undrar jag vad jag gjort.. att han fick sin födelsedag i december. Tror ingen riktigt kan förstå hur jag känner till de. Men samtidigt är han bland de finaste vi fått så man ångrar de ju inte💙  och jag tror ju att allt händer med en mening. Så någon högre makt ville att vi skulle få just honom i december. Jag tänkte ju skriva en lite förlossningsberättelse också i detta inlägg så de är bäst o börja. 

Natten till onsdagen den 21 december åkte vi in till förlossningen för jag inte kände rörelser på hela dagen och natten innan hade jag inga sammandragningar som jag haft varje natt 2 veckor tillbaka.
Så jag blev lite orolig och ringde in, hon bad mig spela musik för magen och se om jag fick något svar annars skulle jag ringa tillbaka. Jag gjorde som hon sa och fick bara en ytterst liten knuff så jag var fortfarande orolig för han hade varit så livlig hela tiden sen man börja känna rörelser. Så jag ringde tillbaka och vi fick komma in. Vi fick ringa efter Patriks föräldrar som kom så Annika hade Ida och Patriks pappa fick ju skjutsa in oss för Patrik gick på morfin tabletter eftersom han hade opererat tummen på måndagen. Så vi var inne på förlossningen vid 3 på natten och dom koppla upp mig och vi fick höra de lilla hjärtat slå. Vilken lättnad! 
Sen fick vi ligga där och vänta och då började han röra sig mer o mer, så dom kommer in och säger att allt ser bra ut och säger att vi får nog åka hem. Men att jag skulle lämna urinprov och ta blodtryck först, så dom kommer och tar mitt blodtryck och det ligger ganska högt, Har för mig att jag låg på 130/100.. Så dom kollar urinsrickan och då sa hon att vi blir kvar. Min äggvita i urinen hade ökat och jag hade fått havandeskapsförgiftning även denna gång. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hur kunde detta hända eftersom jag hade ätit tabletter för att inte få de under typ hela graviditeten, och jag var så rädd för att jag skulle få en förlossning till som min första var. 
Men så väcks jag upp ur tanken och hon säger att vi inte får åka hem längre, så Patrik ringer sin pappa som står utanför förlossning och väntar på oss ifall vi skulle få åka hem igen. Patrik gick ner och hämta våra väskor och vi fick bli kvar. Vi fick ett rum och gick och la oss. När de blev morgon så undra vi såklart vad som skulle hända nu och vi gick där fram o tillbaka och fick inger svar på vad som skulle hända, skulle vi få gå där eller skulle vi få bli igångsatta igen?! 
Vi gick hela dagen och ingen sa någonting, så på kvällen sprang vi i alla trappor som fanns där, för att vi ville att han skulle sjunka ner helt som han inte gjort. Men de hjälpte inte. Så vi gick och la oss och hoppades att dom skulle säga nåt nästa dag. 
På natten mot torsdagen den 22 december så börjar jag få mina sammandragningar igen och vissa var mycket kraftigare än andra och dom kom var 10 onde minut, så jag ringde på klockan och dom kom in och koppla upp mig och undersökte mig och jag var öppen 3 cm. Jag fick lite värktabletter och lyckades somna om i 3 timmar, då avtog värkarna men kom tillbaka vid 7 men var oregelbundna. Så när dom gick ronden vid 9 så fråga vi vad som ska hända nu för vi ville ju inte ligga där inne. Så då säger dom att vi kommer troligtvis bli igångsatta när de är lite lugnare på förlossningen. Vid 11 kommer dom in igen och säger till oss att packa väskorna för vi har fått ett förlossningsrum. Så vi går glatt dit och dom tar hål på mitt vatten vid halv 12. 
Strax efter så sätter dom in värkstimulerande. Och de tar fart direkt! Efter ca 45 min tar dom ta bort droppet för då är min kropp i full gång och klarar sig själv.
Vid halv 1 hade jag så ont att jag bad om bedövning och jag valde inte eda denna gång för jag har inte mycket positivt till den o säga efter idas förlossning så jag provar pcb istället och jag kan säga att jag tror inte den hjälpte eller var han bara för stor 😂 (hade även lustgas som med ida)
Vid 16.15 börjar krystvärkarna men jag fick inte krysta förens hon hade undersökt mig. Men så fort hon hade gjort och sagt att jag var helt öppen så var de bara o börja. Jag måste säga att krystvärkarna är så mycket lindrigare än värkarna innan! Men efter 35 minuters krystade kom våran lilla (läs stora) pojke till världen. 
Förlossningen tog alltså från start 5 timmar och 25 minuter. De var lite skillnad mot Idas 30 timmars förlossning. 
Så klockan 16.55 kom han.
4660 g och 54 cm lång och ett huvudomfång på 38 cm och ändå 11 dagar för tidigt💙 


Jag har ju haft otur med och fått skador från båda mina graviditeter/ förlossningar och jag vet inte om dom någonsin kommer gå bort. Ingen kan svara på de så de är bara o vänta o se.

Från idas satte dom ju ryggbedövningen fel så vänster benet kan domna bort lite då o då. 
Från Filips så hade jag sån foglossning under sista veckorna och fick åderbråck. Så jag har problem med ljumskarna fortfarande och är lite begränsad i vad jag kan göra och de trodde dom inte skulle försvinna förens jag går i klimakteriet sa barnmorska. Så just nu är jag lite rädd för att skaffa fler barn. Dels för att jag är rädd för att bli sjuk ytterligare en gång och om jag skulle få nåt mer fel. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag är ju så förälskad i små bebisar så jag skulle kunna ha många men efter denna klump som kom så vet jag inte om jag vill föda fler 😂 
För dom säger ju att 3dje barnet blir ytterligare lite större och de vill jag verkligen inte!😁 

Hoppas ni orkat läsa hela min berättelse och ni som inte fått barn som läser den behöver inte bli rädda för att skaffa barn för de är de mest underbara man kan göra fast de är sån smärta! 😊




Puuss / Frida 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Love! <3

RSS 2.0